Mormors köttbullar

När min syster och jag var små tillbringade vi alltid (iallafall som jag minns det) en dag i december med att göra julens köttbullar hos vår mormor och morfar. Redan när vi klev in hos dem infann sig en speciell förväntan. Medan morfar gick in till sig och knattrade vidare på skrivmaskinen följde vi med mormor ut i köket. Där blandades det sedan smet, rullades någorlunda likstora bullar och stektes så att oset låg tätt om våra små klutförsedda barnahuvuden. Under tiden pratade vi om julen som skulle komma, om jular som varit och om hur just dessa små köttbullar (som successivt blev allt större ju längre ner i bunken med smet vi kom) absolut skulle bli de allra godaste vi någonsin ätit.




När alla mödosamt trillade köttbullar var vederbörligen stekta och avsvalnade ute på balkongen, vaktade mot hungriga fåglar av mormors påpassliga blick, åt vi lunch tillsammans. Morfar intygade varje år att vi hade överträffat oss själva och att köttbullarna var precis lagom stora, runda och bruna.




Åren har gått och våra fina morföräldrar är numera änglar.
Jag har gjort köttbullar till nästan varje jul som vuxen men det var länge sedan jag gjorde dem precis efter mormors recept. Men, idag tog jag och min dotter fram receptsamlingen och bläddrade fram det gulnade bladet med morfars skrivmaskinstextade recept och mormors handskrivna tillägg. Den gamla sirliga handstilen kändes så bekant och min dotter strök lite andäktigt över sidan.




Vi följde receptet precis på pricken och jag kan bara hoppas att en liten slinga köttbullsos hittade ända upp i himlen.


Lite roligt var det att när jag sedan ringde min syster visade det sig att hon också ägnat eftermiddagen åt att göra mormors köttbullar.




Till slut: Vill man hellre göra något annat än att joxa med köttbullar (som t ex att stå och pussas under en mistel) finns det alldeles utmärkta alternativ i närmaste affärs frysdisk.