Musselhaveri

Igår, i fina Fiskhuset i Skanör, inhandlades bl a två nät blåmusslor. Min dotter var överlycklig eftersom hon älskar musslor, vilket hon kom på när hon var tre år och vi tillbringade några riktigt mysiga dagar i Cassis i södra Frankrike. Vid varje restaurangbesök ratades ev barnmeny systematiskt, alltmedan hon pep "jag vill ha Moules frites". Och det fick hon, av två stolt nickande föräldrar som naturligtvis tolkade detta som ett tecken på ett spirande kulinariskt intresse och begåvning för exotiska smakupplevelser (Yeah right, säger jag fem ketchupstinna år senare..) Allt var frid och fröjd tills jag kom på att den sörplande lilla lintotten inte hade fått någon vaccination mot hepatit A, vilket lär vara en bra idé innan dylika djupdykningar i de kontinentala grytorna.

Ikväll var det hursomhelst dags att tillreda Moules Marinières hemmavid. De stackars musslorna förvarades, tvättades och förbereddes enligt alla konstens regler.

Ett ljuvligt spad av olivoljefräst schalottenlök och vitlök, lite vatten och en massa vitt vin koktes upp för att så snabbt och respektfullt som möjligt skicka alla dessa blötdjur i döden. Och sen öppnade de inte sig!! Vi kokte och kokte och de stackars musslor som faktiskt uppförde sig som förväntat måste ha blivit sega som förbrukade tuggummin. Eftersom dessa var i mycket klar minoritet, och vi av olika anledningar inte har tid att vara magsjuka, slutade det hela med tårar (dotterns, eftersom hon sett fram så mycket mot maten och t o m själv skrubbat ett antal skrovliga musselskal), en och annan trött kommentar (min och min mans) kring det onödiga i det hela samt i viss lättnad (sonens, som inte alls förstår charmen med musslor såvida de inte ligger som tomma och pärlemorskimrande skal på en strand). Det blev kyckling i stället. Med hamburgerdressing och pommes frites. Exotiskt så det förslår....

Kan tillägga att musslorna var tänkta som varmrätt efter en yummy macka på smörstekta kantareller. Av dessa blev det inte heller något. Vi drog, med storfamilj och ambitiöst tilltagna svampkorgar, till skogs tidigare idag. Kantarellerna lär gå ännu ett rekordår tillmötes, så förhoppningarna var stora. Skyfall, genomblöta jeans och en och annan blixt fick oss snabbt till bilarna igen. De nedpackade korvarna fick stekas hemma på spisen istället för att grillas långt ute i svampskogen och så var det med det. Fast det vita vinet som blev över efter musselhaveriet var fortfarande kallt och gott. Som tur var!